”Nykolonialism lanseras som ett ytterst lovvärt projekt om det riktas mot västliga länder och skall separeras strikt från kolonialism av fattiga länder vilket fortfarande klassas som dåliga projekt. Om minoriteter regelmässigt blir diskriminerade av majoriteter så kan man diskutera det kloka i att skapa multikulturella samhällen med fler människor som minoriteter.
Homogenisering genom etnisk rensning brukar fördömas, men då många nykoloniala projekt drivs av en etnisk rensning i ursprungslandet så kan mottagandet ses som ”medhjälp till etnisk rensning”. Det är svårt att se någon multikulturell utopi som skulle kunna locka; erfarenheten är mycket negativ. Multikulturella despotier med aristokrati eller militär elit kan fungera som samhällen, men det är ont om multikulturella demokratier.
Anklagelser för främlingsfientlighet och rasism drivs i hög grad av personer som vill framställa sig som goda genom sin moralistiska aggression. Men kan det ställningstagande för migration även motiveras med moral? Det hävdas ofta att så är fallet, men det är svårt att finna en övertygande argumentation.
Vill man hjälpa så många flyktingar som möjligt med livets nödtorft så är det hjälp i närområdet som gäller. Även om en person är en riktig flykting, inte bara en asylsökande som hävdar det, så behövs skäl varför denne skall omvandlas från en vanlig flykting till en ”uppgraderad flykting”.
I en värld med ändliga resurser generellt, och i flyktingbistånd i synnerhet, råder en knapphet som medför att överflöd för vissa flyktingar går ut över bashjälp till andra. Lyx-flyktingar borde inte kvalificera sig till någon prioriteringslista.
De som kommer till Sverige som asylsökande flyktingar har till att börja med spenderat omkring 100 tusen kr på de kriminella ligor som hanterar verksamheten. Därefter följer fas ett i Sverige, Migrationsverkets asylbedömning.
I 2012 års verksamhetsberättelse redovisades den genomsnittliga kostnaden för denna fas 166 tusen kr per person. Efter detta kommer en etableringsfas i statlig regi med arbetsförmedlingen som myndighet. Det går på ytterligare närmare 200 tusen per person och år.
I en tredje fas förs ansvaret över till kommunerna. Eftersom flyktingar först efter 7-8 år i Sverige når en nivå på 50 procents sysselsättning så innebär det många år av underskott för de svenska skattebetalarna. Inte heller 50 % sysselsättningsgrad räcker för att finansiera en grupp.
En optimistisk kalkyl av Jan Ekberg kom fram till att även om invandrargruppen tillgodoräknades sin fördelaktiga åldersprofil, så skulle det ändå behövas en sysselsättningsgrad på 72 procent för att inte bli en förlust.
De stora årliga underskotten kan fortsätta långt efter att anledningen till flykt bortfallit. Sverige ger av svårförstådda skäl permanenta uppehållstillstånd trots FN-rekommendationen att endast ge temporära. Mot denna höga och löpande kostnad för undervisning av svenska för invandrare, svensk bostad, svenska bidrag, svensk lön och svensk pension ställs en otillräcklig skatteinkomst.
Normalutfallet är miljonförluster per person. Mot detta bör ställas mycket måttliga kostnader på några kronor per dag för det mest basala som många riktiga flyktingar saknar.
Varför har vi då den resursslösande invandringen istället för flyktingstöd? Svaret är att det primära intresset inte är att hjälpa flyktingar. Etablissemangets intresse ligger i att ha ett omvandlings– och uppfostringsprojekt; Sverige skall bli ett mångkulturellt samhälle.
För det saknas såväl intellektuella argument som folkligt stöd. Därför anförs istället uppskruvade emotionella argument och en förljugen hänförelse över migrationen fast det är en usel metod för det syfte som man påstår sig ha, att hjälpa flyktingar.
En av många illustrationer är de närmast hysteriska invändningarna på KD:s ungdomsförbundsordförande Sara Skyttedals artikel i Dagens Nyheter den 28 augusti. Det kan tyckas uppenbart att den svenska flyktingpolitiken inte drivs av en moral som prioriterar flyktingar.
Då man inte kan argumentera för den förda politiken med moraliska och rationella argument blir det istället en omvandling till en antiintellektuell och sentimentala fråga. Den globala situationen förenklas och konkretiseras till en lämplig familj.
”Skall vi hjälpa denna familj med den lilla femåriga flickan på bilden som gråter sig till sömns varje natt?” Den moralistiska logiken är att den som inte svarar ja är ett monster, en ond människa. Frågan är om personer som ställs inför frågan är goda människor som säger ”välkommen” eller onda människor som inte välkomnar samt känner sig berikade.
Moralismen hoppar ofta över det rättfärdigande som normalt följer med ett moraliskt ställningstagande. Det uppfattas ibland som att bara den som är svag i tron behöver argumentera, medan den som har en brinnande tro inte behöver anföra något intellektuellt stöd.
Den moralistiska tron blir istället högst beroende av ett socialt stöd och en maktposition. Moralism utan maktbas uppfattas lätt som bisarr och kan avfärdas. Moralistiska fördömanden söker också lyfta moralisten genom att hylla hans indignation som om den vore en dygd. Moralistens övertygelse om gott och ont skall imponera; den skall inte bara hamra hem budskapet utan också budbärarens moraliska förträfflighet.
Gränsen för ondska-klassningen flyttas löpande. Det finns bonuspoäng av att vilja ta emot mer än nästan alla andra. Mot detta finns ett visst intellektuellt motstånd som kan få framföras. Men den dag en liberalisering genomförts så har den moralistiska majoriteten utökat sin obligatoriska sfär.
Att vara för en mer restriktiva politik än den som nyligen blivit antagen innebär att avvika i den ”onda” riktningen. Facket har otroligt svårt att säga att de är emot arbetskraftsinvandring; ordet främlingsfientlig hänger som ett Demokles svärd över huvudet.
Samhällsdebatten begränsas till anpassliga pragmatiker som försöker begränsa moralisternas ansvarslösa framryckning, men som saknar kraft att ta tillbaka förlorat territorium. Slutsatsen är att det snarast är den moralistiska dynamiken som driver invandringen. Intoleransen och indignationen växer och alltfler invändningar blir tabuklassade.”
/Jan Tullberg, Docent i företagsekonomi och aktuell med boken Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik
E-boken ”Låsningen”
Ladda hem Låsningen som PDF här
Ladda hem Låsningen som ePub här
Ladda hem Låsningen i Kindle-format här