När Ingvar Carlsson på alla sätt försökte få medborgarna att rösta för EU-inträde drog han sig inte för att ge en massa löfte som han sedan helt svek. Bl a alkoholpolitiken, gifter etc etc. Sedan fortsatte han i denna stilen.
Han följde EU:s krav på att göra Riksbanken överstatlig 1998. Det innebar också att inflationsmålet prioriterades före sysselsättningsmålet. Det har sannolikt inneburit fler än etthundratusen eller fler arbetslösa.
2002 ändrades grundlagen så att riksdagen skulle kunna överföra mer makt till EU utan att höra folket eller få deras godkännande. Grundlagsändringen har av många ansetts som en ren statskupp.
Det var efter detta som Göran Persson yttrade: ”inte trodde jag att vi tagit ifrån svenska folket så mycket makt. Detta måste vi ändra på”. Men någon ändring blev det inte. Utan i stället står i dag EU för 80 procent av den svenska lagstiftningen!
När Lissabonfördraget skulle godkännas 2006 var de ivrigaste förespråkarna LO och socialdemokraterna. Godkännandet innebar bl a att arbetarnas och fackföreningarnas inflytande minskade. Kollektivavtalsrätten inskränktes kraftigt.
Trots detta har socialdemokraterna försökt skylla detta på Moderaterna (som givetvis är lika medskyldiga) men de senare skulle aldrig fått igenom förslaget om sossarna röstat nej.
När alliansen i dagarna förslog att Sverige skulle stödja superfederalisten Jean-Claude Junker som ny ordförande i EU-kommissionen hade oppositionen kunnat förhindra detta. Men sossarna lade ned sin röst och därmed kommer Sverige att stötta en person som vill avskaffa nationalstaten och skapa ett nytt Europas förenta stater.
/Olle Ljungbeck, Gävle